Mycket finns skrivet om vallonbruken och andra liknande bruksmiljöer. Här kan vi bara nämna några exempel för den som är intresserad att gå vidare inom området. Vi rekommenderar att använda dej av de länkar som är inlagda för att få fylligare information och för att planera ett besök. OBS! Alla bruk som vi tar upp nedan har inte haft vallonhärdar, men dock vallonsläkter som bott och arbetat där. Vissa har haft vallonhärdar under kortare perioder.
En aktuell och mycket fin bok är ”Vallonbruk i Uppland” av Olov Isaksson, som f.ö. varit chef för Historiska Muséet. En faktaspäckad handbok är ”Boken om Bergslagen”, som utkom 1988.
Vi har spelat in en film om några bruk, där vi berättar om deras historia och om några släkter som funnits där – du kan se den om du klickar på den här länken. Den är c:a 40 minuter totalt.
Lövsta, fanns som bondebruk redan på 1500-talet. Det arrenderades av de Besche och de Geer 1626 och några år senare köpte de Geer bruket. Under hans ledning utvecklades det till Sveriges största järnbruk. År 1719 drabbades det av den ryska härjningen och stora delar brändes ned. Charles de Geer återuppförde anläggningarna. Järntillverkningen upphörde 1926. Vallonsmedjan är tyvärr riven, men miljön med herrgård, bostäder, kapell, kontor mm är bevarad och mycket intressant. För den som är intresserad av Lövsta bruks historia finns nu boken ”Bruksfolk och smedjor i Lövsta bruk”. Den ger en fyllig historik och även omfattande bilagor med personer, mest valloner, som arbetat där.
Finspång, har haft viss form av järnhantering sedan medeltiden. År 1580 anses som starten för bruket. Johan den III gav då holländaren De Wijk uppdraget att utveckla järnhanteringen, främst vapentillverkningen. Louis De Geer övertog Finspångs bruk från Kronan år 1641. Invandrade vallonska mästersmeder bidrog till att kanoner av hög kvalitet exporterades till stora delar av världen. Slottet uppfördes 1668-1685. Sin storhetstid som vapentillverkare hade Finspång under 1600- och 1700-talen. Då hade man ensamrätt på kanontillverkning i landet. Den sista kanonen från Finspång provsköts år 1912. Därmed avslutades vapenepoken. Därefter kom den moderna industrialismen med STAL (Svenska Turbinfabriks Aktiebolaget Ljungström). Bruket ombildades till Finspongs Metallverk och Nordiska Artillerifabrikerna.
Karmansbo ligger i närheten av Skinnskatteberg. Grundades i början av 1600-talet och hörde samman med ett antal andra anläggningar kring Hedströmmen. Bruket hade en glansperiod från mitten av 1880-talet till början av 1900-talet. Driften lades ned 1958. En komplett miljö med herrgård, ladugård, arbetarbostäder (numera upprustade för visning som museum och med servering), Lancashire-smedja med utrustning, valsverk och kontor finns kvar. Under sommarhalvåret sker en aktiv visningsverksamhet och viss demonstrationstillverkning.
Överums bruk, anlades av valloner och verksamheten startade 1655. God tillgång till skog och vattenkraft bidrog starkt till att bruket anlades här. Malm hämtades huvudsakligen från Utö, Sjösa och senare även Nartorp i S:t Anna. Produktionen var till en början tackjärn, kanoner och kulor och senare även stångjärn. År 1776 anlade man en manufaktursmedja för tillverkning av hästskor, spik, yxor, spadar mm. Omkring 1850 tillkom produktion av plogar och senare även lantbruksredskap. I modern tid har man också producerat komponenter till bilindustrin och maskiner. Företaget drivs fortfarande och ägs idag av Kongskilde och tillverkar jordbruksmaskiner.
Under åren 1657-1715 hade man privilegier på tillverkning av plåtmynt. Kopparverket lades ned 1785. År 1642 påträffades järnmalm vid Junosuando och en mindre hytta uppfördes. Senare uppfördes en ny hytta och stångjärnshammare vid Kengis. Drivande i detta var Arent Grape. För att få in nytt kapital tog man senare in bröderna Abraham och Jakob Momma, bördiga från Aachen, vilka senare adlades under namnet Reenstierna. Ryssarna brände bruket vid ett anfall år 1717. Några år senare återuppfördes anläggningen och driften återupptogs, senare med Abraham Steinholtz som delägare. Under 1750-talet uppfördes gjuteri, tråddrageri, manufaktur, etc. och malm togs bland annat från Luossavaara. En anläggning uppfördes också vid Svanstein. Under 1800-talet var framgångarna växlande och verksamheten lades ned 1850 utom manufakturen som drevs till 1895.
