Järnhanteringskonsten är mycket gammal. I Sverige har järn framställts i bortåt 2000 år. Den tidiga hanteringen byggde på framställning från myrmalm. Betydligt senare började gruvbrytningen bli etablerad. Då började man också med nya processer i två steg. Först smälte man malmen med träkol i en masugn. Tidig form är den s.k. mulltimmerhyttan. Järnet i flytande form samlas mot botten medan avfallet, slaggen, samlas ovanpå. Det flytande järnet tappas efter hand av som tackjärn. Det är ett sprött, icke smidbart järn med hög kolhalt. Därefter behandlas järnet i en andra process där järnet smältes igen i en härd och där kolhalten reducerades.
Masugnsprocessen är en kontinuerlig järnframställning. Före vallonerna drevs en masugn några få veckor, kanske 8, innan den måste rivas ut och byggas om. Vallonernas masugnar kunde drivas betydligt längre, c:a 25 veckor, och gav mera järn per dygn. Byggandet och skötseln av masugnen ombesörjdes av en masmästare. Han hade till sin hjälp uppsättare, som fyllde masugnen, samt lodstöpare och kanongjutare, som tog hand om det flytande järnet.
Det var dock inte bara gjutbart järn till kanoner och kulor som behövdes, utan också smidbart. Tackjärn förvandlas till smidbart järn vid en process som kallas färskning (franska: affiner). Här fick vallonsmidet sin berömmelse genom skickliga hammarsmeder. Färskningen innebar att tackjärnet smältes under bläster, varvid luften oxiderar bort en del av kolhalten.
Arbetsgången vid vallonsmidet är i stort sett följande: En vallonugn består av två härdar, smälthärden och räckhärden. Vid smälthärden arbetar smältarmästaren med sin smältardräng och vid räckhärden räckarmästaren med sin räckardräng. Båda härdarna passas upp av en kolgosse med uppgift att förse båda härdarna med träkol. Dessa bildar ett arbetslag, som under 3,5 till 4 timmar framställer 7 järnstänger. Därefter rycker arbetslag två in och lag nummer ett vilar sig i fyra timmar.
Vid smälthärden infördes tackjärnet i form av en gös, en trekantig stång av 3 till 4 meters längd. Framför en forma med blästerluft och brinnande träkol smälte en del av gösen och droppade ned i smälthärden. Här bearbetades den med spett under en halvtimme till smidighet och bildade ett smältstycke på c:a 25 kg, som slogs samman med smältsläggan eller en kams på en järnhäll. Sedan levererades den av smältaren till räckaren, som i sin tur värmde upp stycket och smidde ut det till en stång under den vattendrivna stångjärnshammaren. Att smida ut ett sådant järnstycke till en stång kallades att räcka ut det.
