Några bruk med valloner

Mycket finns skrivet om vallonbruken och andra liknande bruksmiljöer. Här kan vi bara nämna några exempel för den som är intresserad att gå vidare inom området. Vi rekommenderar att använda dej av de länkar som är inlagda för att få fylligare information och för att planera ett besök. OBS! Alla bruk som vi tar upp nedan har inte haft vallonhärdar, men dock vallonsläkter som bott och arbetat där. Vissa har haft vallonhärdar under kortare perioder.

En aktuell och mycket fin bok är ”Vallonbruk i Uppland” av Olov Isaksson, som f.ö. varit chef för Historiska Muséet. En faktaspäckad handbok är ”Boken om Bergslagen”, som utkom 1988.

Vi har spelat in en film om några bruk, där vi berättar om deras historia och om några släkter som funnits där – du kan se den om du klickar på den här länken. Den är c:a 40 minuter totalt.

Uppland

Forsmarks bruk, anlades 1570. Arrenderades från 1624 av bl.a. de Besche, vilken släkt innehade bruket till 1735. Bruksdriften lades ned redan på 1890-talet. I modern tid känt för det näraliggande kärnkraftverket. Mycket välbevarad miljö och vackra parkanläggningar.

Gimo, anlades 1615 som kronbruk under Österby. Köptes av de Geer 1634. Stor brand 1649 förstörde mycket. Under 1800-talet mindre järnhantering och mera jord- och skogsbruk med sågverk. I modern tid är Sandvik Coromant etablerat med en anläggning här.

Harg, skapades på 1630-talet. Gustaf Otto Stenbock köpte gården 1664 och fick sedan privilegium att anlägga ett järnbruk. Ett antal masugnar på andra orter försörjde med råvara. I Harg bearbetades tackjärn till stångjärn. Den ryska flottan härjade bruket 1719. Senare återuppfördes bruket under släkten Oxenstierna. Tillverkningen lades ned i slutet av 1920-talet. Harg tillhör sedan senare delen av 1800-talet släkten Beck-Friis.

Karlholmsbruk, anlades 1728 av Charles de Geer. En masugn flyttades över från Lövsta och 1730 kunde produktionen börja i Karlholm. Lancashiresmedjan restaurerades 1973. I Karlholm finns en väl bevarad bruksmiljö med klockstapel och två bruksgator vid bruksdammen.

Lövsta, fanns som bondebruk redan på 1500-talet. Det arrenderades av de Besche och de Geer 1626 och några år senare köpte de Geer bruket. Under hans ledning utvecklades det till Sveriges största järnbruk. År 1719 drabbades det av den ryska härjningen och stora delar brändes ned. Charles de Geer återuppförde anläggningarna. Järntillverkningen upphörde 1926. Vallonsmedjan är tyvärr riven, men miljön med herrgård, bostäder, kapell, kontor mm är bevarad och mycket intressant. För den som är intresserad av Lövsta bruks historia finns nu boken ”Bruksfolk och smedjor i Lövsta bruk”. Den ger en fyllig historik och även omfattande bilagor med personer, mest valloner, som arbetat där.

Ströms berg, järnbruk i Tolfta socken, nordost om Tierp, anlades på 1640-talet av Welam Wervier. Herrgården uppfördes 1758 och restaurerades 1961. Den övriga bruksmiljöen har också restaurerats och finns nu komplett från 1700-talets senare del.

Söderfors, ett av de få i Uppland med ännu fungerande järnindustri. Bruket anlades 1676 av för tillverkning av ankare, vilket var av stor betydelse inte minst för den svenska krigsflottan. Under en lång period, 1748 – 1907, innehades bruket av släkten Grill. Herrgården uppfördes omkring 1690 och byggdes om i rokokostil i mitten av 1700-talet. Numera bedrivs där värdshus och konferensverksamhet. Adolf Ulric Grill uppförde ett berömt ”naturaliekabinett” med bl.a. över 600 uppstoppade fåglar. Samlingarna övergick sedermera till nuvarande Naturhistoriska Riksmuseet. Söderfors har väl bevarad bebyggelse av arbetarbostäder och en välkänd parkanlägning med ett tempel i dorisk stil. En modern stålindustri, med inriktning mot specialstål, drivs av franskägda Erasteel Kloster AB.

Österby, lydde tidigt under Vasa-ätten. Gustav Vasa byggde här upp ett bruk med inriktning mot krigsmateriel. Bruket arrenderades av de Besche och de Geer samtidigt med Lövsta och Gimo och inköptes av de Geer 1643, varefter det utvecklades till Sveriges näst största järnbruk. Senare har det ägts av släkterna Grill och Tamm. Tillverkningen lades ned 1983. Då hade bruket en längre period tillhört Fagerstakoncernen. Såväl herrgård (bl.a. känd för att Bruno Liljefors verkade här på 1920- och 1930talet) som vallonsmedja och andra byggnader finns bevarade. Under sommaren förekommer en ganska omfattande verksamhet med konserter, teater och utställningar.

Östergötland och Sörmland

Finspång, har haft viss form av järnhantering sedan medeltiden. År 1580 anses som starten för bruket. Johan den III gav då holländaren De Wijk uppdraget att utveckla järnhanteringen, främst vapentillverkningen. Louis De Geer övertog Finspångs bruk från Kronan år 1641. Invandrade vallonska mästersmeder bidrog till att kanoner av hög kvalitet exporterades till stora delar av världen. Slottet uppfördes 1668-1685. Sin storhetstid som vapentillverkare hade Finspång under 1600- och 1700-talen. Då hade man ensamrätt på kanontillverkning i landet. Den sista kanonen från Finspång provsköts år 1912. Därmed avslutades vapenepoken. Därefter kom den moderna industrialismen med STAL (Svenska Turbinfabriks Aktiebolaget Ljungström). Bruket ombildades till Finspongs Metallverk och Nordiska Artillerifabrikerna.

Godegård ligger i Östergötland, mellan Motala och Finspång. Hette förr i världen Torshyttan. Louis De Geer kom in i bilden 1641 och utvidgade ett redan befintligt järnverk samt tog in valloner till trakten. Godegård förblev inom ätten De Geer till 1775 och senare tillhörde det släkten Grill. Järnbruket lades ned 1896

Stavsjö ligger i Kolmården. Masugn anlades 1666 av Gert Störning. År 1683 tillkom styckebruk, som var i drift till på 1860-talet. Som så många andra orter eldhärjades Stavsjö av ryssarna år 1719. Senare ägare tillhörden ätterna von Berchner och Ridderstolpe fram till 1852. Senare bildades aktiebolag. Under 1900-talet har funnits järngjuteri och mekanisk verkstad, där man tillverkat olika verkstadsprodukter som t.ex. gängskärningssvarvar, maskinskruvstycken, slirkopplingar, ventiler. Stavsjö är idag ett populärt utflyktsmål och rastställe.

Bergslagen utom Uppland

Karmansbo ligger i närheten av Skinnskatteberg. Grundades i början av 1600-talet och hörde samman med ett antal andra anläggningar kring Hedströmmen. Bruket hade en glansperiod från mitten av 1880-talet till början av 1900-talet. Driften lades ned 1958. En komplett miljö med herrgård, ladugård, arbetarbostäder (numera upprustade för visning som museum och med servering), Lancashire-smedja med utrustning, valsverk och kontor finns kvar. Under sommarhalvåret sker en aktiv visningsverksamhet och viss demonstrationstillverkning.

Ramnäs, uppförde den första stångjärnshammaren 1590. Vid början av 1700-talet fanns två herrgårdar – bruket var delat mellan två ägare, familjerna Schenström och Tersmeden. År 1834 samlades bruket under en ägare, Per Reinhold Tersmeden. Bruket ombildades till aktiebloag 1874. Samma tid startades kättingtillverkningen, då baserat på lancashiremetoden, som infördes 1855 med tre härdar, en smälthammare och en vällugn med två räckhammare. Ett valsverk byggdes 1868 och Ramnäs utvecklades därefter till att ha landets största produktion av stångjärn under vissa perioder.

Gysinge, anlades som järnbruk av Peder Printz år 1668 med tillverkning av kulor för Kronan, senare fick man också privilegier som gevärsfaktori. År 1701 fick man tillstånd för tillverkning av stångjärn. Malmen togs från Dannemora gruva. Bruket hade en glansperiod under 1800-talets andra hälft. Världens första elektrostålugn byggdes här år 1900, på uppdrag av bruksägaren Gustaf Benedicks. vallonsmidet lades ned 1905 och elektroståltillverkningen 1927. Jordbruket fanns kvar till 1973. Herrgården, byggd på 1830-talet, används som folkhögskola och en mycket väl bevarad miljö med arbetarbostäder, värdshus och orangeri mm, finns att se.

Södra Sverige

Överums bruk, anlades av valloner och verksamheten startade 1655. God tillgång till skog och vattenkraft bidrog starkt till att bruket anlades här. Malm hämtades huvudsakligen från Utö, Sjösa och senare även Nartorp i S:t Anna. Produktionen var till en början tackjärn, kanoner och kulor och senare även stångjärn. År 1776 anlade man en manufaktursmedja för tillverkning av hästskor, spik, yxor, spadar mm. Omkring 1850 tillkom produktion av plogar och senare även lantbruksredskap. I modern tid har man också producerat komponenter till bilindustrin och maskiner. Företaget drivs fortfarande och ägs idag av Kongskilde och tillverkar jordbruksmaskiner.

Ankarsrum, ligger sydväst om Västervik. Här anlade holländaren Hubert De Besche 1655-59 masugn och hammarsmedja med ett 30-tal arbetare. Man hade en årsproduktion av 50-150 ton järn. Till följd av långa malmtransporter, bl.a. från Utö, och svårigheter att få fram träkol, lades järnhanteringen slutligen ned 1911. Under 1800-talet ägdes Ankarsrum av släkten De Maré, som 1882 bildade AB Ankarsrums bruk. 1909 övertogs verksamheten av bruksägaren Sven Spångberg. Senare har bedrivits gjuteri, mekanisk verkstad, plåtpressverkstad, emaljeringsverk för gjutgods och plåt. Ankarsrum är under 1900-talet känt för t.ex. spisar, kaminer, badkar och grytor.

Norra Sverige

Iggesund Hovkommisarie Isak Breant grundade Iggesunds Bruk 1685. Bruket omfattade från början en masugn, smedja med hammare samt två härdar för vallonsmide. Malmen togs från Utö och Dannemora gruvor. 1721 brändes bruket av ryssarna. De nya ägarna från handelshuset Grill förbättrade anläggningarna och under mitten av 1700-talet upplevde bruket en storhetstid. Järnbruket var dock fortfarande litet fram till 1870-talet då den dåvarande ägaren, familjen Tamm, genomförde betydande nyinvesteringar och moderniseringar. Iggesund blev ett järnverk av betydelse. Ett bessemerverk med två konvertrar, götverk, valsverk, gjuteri mm. uppfördes. De masugnar, som idag finns bevarade, byggdes 1874 och 1895. Från 1940 började järnverket successivt att läggas ner och 1953 upphörde verksamheten definitivt. Anläggningen är numera byggnadsminne.

Strömbacka Stångjärnssmedja Anläggningen stod klar 1753 på samma plats som dagens smedja. Efterhand anlades hammare och härdar vid ytterligare två fall i ån. Från början bedrevs tysksmide i Strömbacka. P A Tamm införde 1828 även vallonsmedja i verksamheten. På 1860 och 1870-talen infördes metoderna franche comté smide och Lancashiresmide. Tackjärn från Movikens masugn fraktades upp till Strömbacka på den s.k. Oxbanan som byggdes 1883-84. Vallonsmidet upphörde 1947 och smedjan lär då ha varit den sista i världen med vallonsmide. Lancashiresmidet fortsatte till 1953. Nuvarande smedja innehåller en vallonhärd och tre lancashirehärdar, en vällugn för vallonsmidet samt en vattendriven mumblinghammare.

Kengis ligger i närheten av Pajala i Norrbotten. Det började som kopparsmältverk med malm från Svappavara redan på 1650-talet. Under åren 1657-1715 hade man privilegier på tillverkning av plåtmynt. Kopparverket lades ned 1785. År 1642 påträffades järnmalm vid Junosuando och en mindre hytta uppfördes. Senare uppfördes en ny hytta och stångjärnshammare vid Kengis. Drivande i detta var Arent Grape. För att få in nytt kapital tog man senare in bröderna Abraham och Jakob Momma, bördiga från Aachen, vilka senare adlades under namnet Reenstierna. Ryssarna brände bruket vid ett anfall år 1717. Några år senare återuppfördes anläggningen och driften återupptogs, senare med Abraham Steinholtz som delägare. Under 1750-talet uppfördes gjuteri, tråddrageri, manufaktur, etc. och malm togs bland annat från Luossavaara. En anläggning uppfördes också vid Svanstein. Under 1800-talet var framgångarna växlande och verksamheten lades ned 1850 utom manufakturen som drevs till 1895.