Staden Namur
Kort Vallonhistorik

Vallonien

Vallonerna har sedan mycket lång tid tillbaka sitt hemland i södra och sydöstra Belgien och i angränsande delar av Frankrike. De är ett blandfolk av kelter, germaner och romare och det fanns länge ett vallonskt språk som inte var någon fransk dialekt utan snarare utvecklats parallellt med franskan.

Ardennerna innehöll rika fyndigheter av järnmalm och vallonerna utvecklade system för järnets utvinning, det som senare blev berömt i Sverige som vallonsmidet. Redan på 1400- och 1500-talen var trakterna av Meusedalen, Liège och Namur ett sjudande bruksdistrikt.

Här kan du se en liten enkel karta (10 kB) eller en större karta (130kB) över Belgien.

Till Sverige skedde en del invandring redan strax före sekelskiftet 1600 på initiativ av hertig Karl och Welam de Besche. Senare agerade Louis de Geer, en skicklig köpman och företagsledare i Amsterdam, som finansiär. De vallonska bruksområdena led av arbetslöshet och de svenska bruken lockade med goda löner. Tidigt skedde invandring till bruk i Östergötland, t.ex. Finspång och Godegård. Louis de Geer arrenderade bruken i norra Uppland, t.ex. Österby, Gimo och Lövsta och dit skedde en omfattande invandring av valloner i början på1620-talet.

Till en början höll vallonerna sig mycket till sina egna. Man behärskade inte det svenska språket och hade dessutom ett annorlunda kynne än svenskarna. Även religionen var en anledning till detta samt att svenska bergsmän kände konkurrens från de arbetsamma och skickliga yrkesmännen.

Efter hand spreds vallonerna till flera bruk i Bergslagen och på andra håll och man började blandas med svenskarna. De var efterfrågade från andra bruksägare för sitt kunnande. Med tiden gav de sig naturligtvis också in på andra yrken och spreds till alla delar av landet.

(Klicka på tuppen ovan om du vill veta litet bakgrund om vallonflaggan!)


Kända vallonättlingar i Sverige

Här tar vi upp några få vallonättlingar som gjort sig kända på olika sätt. Givetvis finns många flera. Studera gärna literaturtipsen, så kommer du att kunna upptäcka dom!


Järnhantering och dess metoder

Konsten att framställa järn är mycket gammal. I Sverige har järn framställts i bortåt 2000 år. Den tidiga hanteringen byggde på framställning från myrmalm. Betydligt senare började gruvbrytningen bli etablerad. Då började man också med nya processer i två steg. Först smälte man malmen med träkol i en masugn. Tidig form är den s.k. mulltimmerhyttan. Järnet i flytande form samlas mot botten medan avfallet, slaggen, samlas ovanpå. Det flytande järnet tappas efter hand av som tackjärn. Det är ett sprött, icke smidbart järn med hög kolhalt. Därefter behandlas järnet i en andra process där järnet smältes igen i en härd och där kolhalten reducerades.

Den vallonska järnhanteringen (kort utdrag ur Appelgren)

Masugnsprocessen är en kontinuerlig järnframställning. Före vallonerna drevs en masugn några få veckor, kanske 8, innan den måste rivas ut och byggas om. Vallonernas masugnar kunde drivas betydligt längre, c:a 25 veckor, och gav mera järn per dygn. Byggandet och skötseln av masugnen ombesörjdes av en masmästare. Han hade till sin hjälp uppsättare, som fyllde masugnen, samt lodstöpare och kanongjutare, som tog hand om det flytande järnet.

Det var dock inte bara gjutbart järn till kanoner och kulor som behövdes, utan också smidbart. Tackjärn förvandlas till smidbart järn vid en process som kallas färskning (franska: affiner). Här fick vallonsmidet sin berömmelse genom skickliga hammarsmeder. Färskningen innebar att tackjärnet smältes under bläster, varvid luften oxiderar bort en del av kolhalten.

Arbetsgången vid vallonsmidet är i stort sett följande: En vallonugn består av två härdar, smälthärden och räckhärden. Vid smälthärden arbetar smältarmästaren med sin smältardräng och vid räckhärden räckarmästaren med sin räckardräng. Båda härdarna passas upp av en kolgosse med uppgift att förse båda härdarna med träkol. Dessa bildar ett arbetslag, som under 3,5 till 4 timmar framställer 7 järnstänger. Därefter rycker arbetslag två in och lag nummer ett vilar sig i fyra timmar.

Vid smälthärden infördes tackjärnet i form av en gös, en trekantig stång av 3 till 4 meters längd. Framför en forma med blästerluft och brinnande träkol smälte en del av gösen och droppade ned i smälthärden. Här bearbetades den med spett under en halvtimme till smidighet och bildade ett smältstycke på c:a 25 kg, som slogs samman med smältsläggan eller en kams på en järnhäll. Sedan levererades den av smältaren till räckaren, som i sin tur värmde upp stycket och smidde ut det till en stång under den vattendrivna stångjärnshammaren. Att smida ut ett sådant järnstycke till en stång kallades att räcka ut det.


Yrkesbenämningar

I Appelgrens bok "Vallonernas namn", finns en förteckning över ett antal typiska yrkesbenämningar bland de invandrade vallonerna, dels på svenska och dels med deras ursprungsbenämning, växlande från franska, holländska, tyska och svenska. Beskrivningen ovan av järnframställningen ger en bakgrund till benämningarna, varav vissa förekommer som del i släktnamn.

Svensk benämning Ursprungsbenämning Svensk benämning Ursprungsbenämning
smältmästare maître affineur räckarmästare maître marteleur
smältardräng valet affineur räckardräng valet marteleur
mästersven faiseur de pièce kolgosse goujar
masmästare maître fondeur uppsättare chargeur
bokare, malmslagare bocqueur masugnsarbetare forgeron
lodgjutare grenadeur kanonarbetare canonier
formare (gjutare) formeur kolare charbonniier
skogshuggare coupeur de bois hjul-, vagnmakare charlier
hovslagare maréchal plåtsmed platineur
timmerman charpentier körare charretier
oxkörare bouti murare masson
bälgmakare souffletier kolbärare porteur de charbon


Några bruk med valloner

Mycket finns skrivet om vallonbruken och andra liknande bruksmiljöer. Här kan vi bara nämna några exempel för den som är intresserad att gå vidare inom området. Vi rekommenderar att gå vidare på de länkar som är inlagda för att få fylligare information och för att planera ett besök. OBS! Alla bruk som vi tar upp nedan har inte haft vallonhärdar, men dock vallonsläkter som bott och arbetat. Vissa har haft vallonhärdar under kortare perioder.

En aktuell och mycket fin bok är "Vallonbruk i Uppland" av Olov Isaksson, som f.ö. varit chef för Historiska Muséet. En faktaspäckad handbok är "Boken om Bergslagen", som utkom 1988.

Uppland

Östergötland och Sörmland

Bergslagen utom Uppland

Södra Sverige

Norra Sverige


Belgiska barnen i Sverige 1948

Sommaren 1948 vistades 41 belgiska barn från Liége-området fem veckor hos svenska värdfamiljer runt om i landet. Arrangemangen sköttes från svensk sida av Sällskapet Vallonättlingar.
Sällskapet har under de senaste månaderna försökt lokalisera "barnen", som nu är i 60-årsåldern, med hjälp av en belgisk kontaktman och en artikel i tidningen "La Meuse" den 17 februari i år. Resultatet har varit överraskande positivt och man har nu återfunnit 26 av dem med aktuell adress och telefonnummer. Ytterligare 6 har befunnits tidigare avlidna. Av de svenska värdfamiljerna för dessa 26 barn har 7 stycken lokaliserats och kontaktats.
Värdfamiljerna har fått uppgift om respektive barns nuvarande adress i hemlandet för ev kontakttagande. Sällskapet Vallonättlingar kommer så småningom att direkt kontakta samtliga återfunna barn, när efterforskningarna är avslutade.


|Startsidan |Om SVÄ |Aktuellt |Historik |Forskning |Medlemsinfo |Forum |Länkar & tips| |Uppdatera